”En plan för total förändring av stora delar av centrum antogs, man ville ”bygga för århundraden”. Ur det gamla Klaras ruckel och ruiner skulle en ny stad av glas och betong växa upp. Som trumpeter mot skyn skulle fem höghus smattra sin fanfar högt över alla gångna epokers ton och tonarter. Förändringen gick hastigt nu, stadens puls dunkade allt snabbare”.

Så skriver Per Anders Fogelström om omdaningen av Stockholms city i Stad i världen. Strofen speglar den enorma framtidstro som präglar tiden efter andra världskriget i Sverige. Nu ska allt som är förlegat och gammalmodigt bort. I Klara på nedre Norrmalm ska tunnelbana och motortrafikled dras och de gyttriga bostads- och hantverkskvarteren får lämna plats åt kontorshus, hotell och handelsdistrikt. Men rivningarna går fortare än vad man hinner att bygga upp och Stockholms city blir i många år en grusgrop, eller Riksgropen som den kallas i folkmun.

– De nergångna städerna ses som ett uttryck för det gamla Fattig-Sverige och vid den här tiden utvecklas ett slags allians mellan politiken, främst socialdemokratin, och de ledande arkitekterna. Man vill förvandla de trånga, mörka och nedgångna städerna till något luftigt, ljust och modernt, säger arkitekturhistorikern Martin Rörby som intresserat sig mycket för modernismen i Sverige.

– Genom att anamma modernismens idéer om stadsbyggande och arkitektur vill man bygga det goda folkhemmet. Som i alla tider är det den närmast föregående perioden man vill bort från, i det här fallet alltså det sena 1800-talet och jugendströmningarna kring sekelskiftet 1900. Sedan påverkar det som sker internationellt de arkitektoniska idealen, där framför allt Le Corbusier lämnar avtryck under den här tiden.

Centralstationen bestämmer läget

Det som bestämmer var city ska förläggas och som markerar startskott till hela den förändring som ska ske i området är placeringen av Centralstationen som stod färdig redan 1871. Ändå ska det komma att dröja till 1945 innan stadsfullmäktige kan klubba igenom den nya stadsplanen i Norrmalmsregleringen. Till posten som stadsplanedirektör lyckas staden engagera den välrenommerade funkisarkitekten Sven Markelius. Utöver arbetet med att utveckla Nedre Norrmalm får han då också en enorm bostadsbrist att ta hand om.

– Markelius har två huvuduppgifter när han tillträder, den ena är att se till att den stora förortsutbyggnaden väster och söder om stan kommer i gång och i det ligger också tunnelbanebygget. Den andra är att ta hand om city som blivit en inflammerad och besvärlig surdeg, säger Martin Rörby.

Markelius lösning blir att plocka in arkitekten David Helldén för att arbeta fram en plan. Den presenteras i maj 1946 och för första gången finns de fem höghusen med på en ritning. Förslaget sänds på remiss, men det går inte som tänkt.

– Naturligtvis blir det jättemycket kritik där elaka tungor börjar tala om ett Grönköpings-Manhattan. Det fanns också en del viktig kulturhistorisk bebyggelse här som Sergels ateljé och man tycker att förslaget går för hårt åt området, säger Martin Rörby som skrev sin doktorsavhandling om David Helldén.

Projektet går i stå medan några alternativ med en mer nedskalad bebyggelse utreds för kvarteren söder om Hötorget. Men inget annat förslag blir riktigt bra och till slut står tunnelbanebygget och stampar, västra och södra grenen måste länkas samman och kopplas ihop med Centralstationen.

– Bygget behöver komma i gång, det börjar också bli pinsamt med den stora gropen. Staden bestämmer sig för att köra på David Helldéns höghusidé där Sergelgatan är tänkt som en gågata, säger Martin Rörby.

Läs mer om det 5:e Hötorgshusets historia och utvecklingen av Sergels torg.